Physalis från egen trädgård smakar bättre än från butiken men gröna frukter kan vara giftiga

Inkakörsbär, även känt som physalis, tillhör potatisfamiljen. Det är alltså släkt med tomat, paprika och potatis. Det kommer från de bergiga områdena i de sydamerikanska Anderna, där det växer som en flerårig buske. Hos oss odlas det dock oftast som ettårig växt, eftersom det inte tål frost. Den som vill spara plantan till nästa säsong kan gräva upp den innan de första frostnätterna och övervintra den ljust och frostfritt.

Namnet Physalis kommer från ett grekiskt ord som betyder blåsa, vilket stämmer väl med det typiska papperslika höljet runt frukten. Det liknar en liten lykta och är inte bara dekorativt. Höljet skyddar också bäret mot dåligt väder och vissa skadedjur. Smaken hos mogna frukter är söt-syrlig och påminner om en blandning av krusbär, kiwi och en lätt ananaston.

Till Europa kom växten i slutet av 1700-talet, först som en prydnadsväxt och kuriositet. Senare spreds den via södra Afrika, där den trivdes mycket bra i Kapprovinsen, och därifrån kommer också det vanliga namnet kapkrusbär. Skörd från den egna odlingen brukar ha mer smak än frukter från butiken, som ofta plockas mindre mogna.

Observera: alla gröna delar av växten och omogna frukter är lätt giftiga och kan efter förtäring orsaka illamående eller kramper.

Sådd och förodling

Inkakörsbär behöver en lång växtsäsong, därför är förodling inomhus nödvändig i vårt klimat. Direktsådd ute leder oftast inte till något bra resultat. Fröna sås ungefär från mitten av februari till mitten av mars i såjord med lägre näringsinnehåll. Så grunt, cirka 0,5–1 cm djupt. Groningen sker bäst vid cirka 20–25 °C och kan ta en till tre veckor.

Har du ont om ljus är det inte bra att börja för tidigt, eftersom småplantorna då lätt blir rangliga och svaga. Cirka tre till fyra veckor efter sådd är det lagom att skola om plantorna till större krukor. I början växer de långsamt, vilket är normalt för den här grödan.

Utplantering på växtplatsen

På friland eller i större krukor planteras inkakörsbär ut först efter de sista vårfrosterna, oftast från mitten av maj till mitten av juni. Innan utplantering är det bra att avhärda plantorna stegvis och ställa ut dem dagtid på en skyddad plats.

Plantan behöver gott om utrymme, eftersom den breder ut sig kraftigt. Rekommenderat avstånd är cirka 80 cm åt alla håll. Vid plantering kan den sättas något djupare än den stod i krukan, eftersom den täckta delen av stammen kan bilda fler rötter. Växtperioden är lång och den första skörden kommer vanligtvis från mitten av augusti och fortsätter sedan ända till oktober.

Lämplig växtplats och jord

Inkakörsbär älskar sol. För god smak på frukterna behövs minst sex till åtta timmar direkt ljus per dag. Den trivs bäst på en skyddad plats intill en vägg eller ett staket, eftersom skotten ofta är sköra och lätt kan skadas av vind.

Den är inte överdrivet kräsen med jorden, men kräver en väldränerad och luftig jord. Lättare, gärna sandig jord passar mycket bra. Den tål inte väta och stående vatten. En svagt sur jordreaktion är lämplig. En bädd som nyligen gödslats kraftigt är inte idealisk, eftersom överskott av näring gynnar bladtillväxt men minskar fruktsättningen.

Den går även bra att odla på balkong eller terrass. Krukan bör rymma minst 15–20 liter, ännu hellre 30–40 liter. I botten måste det finnas ett dränerande lager så att vatten inte blir stående vid rötterna.

Bra och dåliga grannar

Bland bra grannar finns bönor och andra baljväxter, som berikar jorden med kväve. Spenat eller vintersallat fungerar också bra som underplantering, eftersom de hjälper till att hålla fukten i jorden. Lök och vitlök kan minska förekomsten av bladlöss tack vare sin starka doft. Tagetes och ringblommor är också nyttiga, då de bidrar till en frisk jord och samtidigt lockar pollinatörer.

Däremot är odling intill andra potatisväxter olämplig. Tomat, potatis, paprika, chili och aubergine delar liknande sjukdomar och skadedjur, så risken för problem ökar markant. Inte heller gurka är särskilt lämplig, eftersom den har liknande krav på vatten och näring och kan gynna spridning av vissa svampsjukdomar.

Växtföljd

Precis som andra potatisväxter bör inkakörsbär inte återkomma på samma plats för ofta. En paus på minst tre till fyra år rekommenderas. Detta gäller även om det tidigare växt tomat, paprika, potatis eller aubergine i bädden. Sjukdomar och skadedjur som angriper närbesläktade arter kan nämligen finnas kvar i jorden.

Lämpliga förkulturer är ärtor, bönor, sallat, spenat eller korsblommiga växter. Efter inkakörsbär kan man åter odla baljväxter, alternativt rotfrukter eller bladsallat. En sådan växtföljd hjälper till att hålla jorden i god kondition.

Skötsel under säsongen

Skötseln är inte komplicerad om man följer några grundregler. Plantan behöver vattnas regelbundet, särskilt under blomning och fruktsättning. Vattna vid rötterna och inte över bladen, för att minska risken för svampsjukdomar. Under heta sommardagar kan daglig vattning behövas.

Ett lager täckmaterial runt plantorna hjälper till att bevara fukt och jämna ut jordtemperaturen. Gödslingen bör vara måttlig. Inkakörsbär är en medelkrävande gröda och klarar sig ofta med kompost som blandas in vid plantering. För krukodlade plantor kan man i juli ge en liten mängd organisk flytande näring.

Med tanke på de sköra skotten är stöd ofta lämpligt. Tunga frukter och vind kan bryta stjälkarna, så det är bra att använda käppar eller en enkel stödstruktur i tid. Att tjuva sidoskott är inte nödvändigt, men alltför täta eller nedersta grenar kan tas bort för bättre luftcirkulation.

Sjukdomar och skadedjur

Inkakörsbär är en ganska motståndskraftig växt och dess pappershölje skyddar frukterna från en del skadedjur. Ändå kan bladlöss, vita flygare eller spinnkvalster förekomma. Mot bladlöss hjälper ofta nyttodjur som nyckelpigor, blomflugor och guldögonsländor. Vid svagt angrepp kan de spolas bort med vatten.

I växthus är vita flygare ofta ett problem, som gynnas av värme och bristande ventilation. Spinnkvalster uppträder oftare i torrt och varmt väder. Bland sjukdomar kan gråmögel eller mjöldagg förekomma, särskilt vid för tät plantering och hög luftfuktighet. Bästa skyddet är en solig växtplats, tillräckligt avstånd mellan plantorna, växtföljd och att bara vattna vid rötterna. Angripna delar måste tas bort så snart som möjligt och ska inte läggas på komposten.

Skörd och användning av frukterna

Frukterna mognar successivt från slutet av augusti fram till de första höstfrosterna. Mognaden ser du på att höljet är torrt, papprigt och prasslar. Inuti skymtar ett guldgult bär. Det händer också ofta att fullt mogna frukter faller av av sig själva, vilket kan vara en enkel ledtråd vid skörd.

Före konsumtion behöver höljet tas bort och frukten sköljas snabbt, eftersom ytan ofta är lite klibbig. Om frukterna får sitta kvar i höljet och förvaras torrt och svalt, omkring 10–15 °C, håller de förvånansvärt länge, ofta i flera veckor.

Sorter som passar för odling

Bland populära sorter finns till exempel Schönbrunner Gold, som uppskattas för stora och aromatiska frukter. Plantorna kan bli upp mot två meter och behöver gott om plats. För mindre trädgårdar, balkonger eller amplar passar mer kompakta typer, som Little Lanterns. I svalare områden med kortare sommar är det klokt att välja tidigare sorter, till exempel Preciosa, som mognar tidigare och förblir lägre.

Inkakörsbär är en attraktiv och god fruktbärande grönsak som, med tillräckligt med sol, utrymme och tålamod, belönar dig med en lång skördeperiod ända in på hösten.

Källa: Grove.Eco, Plantura.Garden , Pestrazahrada.cz